Undervisningen och metoderna såg annorlunda ut då jämfört med dagens studier. Vi hade ett tydligt upplägg för våra veckor och dagar, och lärde oss om skogsbruket på ett mycket strukturerat sätt. Skolveckan började på måndag förmiddag och avslutades oftast mitt på dagen på fredagen. De allra flesta som studerade samtidigt med mig bodde på skolans internat. Det gjorde att vi levde i en grön bubbla.
Studier och fritid flöt ihop. Ofta fortsatte vi våra samtal om skogsbruk långt in på kvällarna. Vi diskuterade hur man bäst bedriver ett hållbart skogsbruk i Finland, men lika ofta handlade samtalen om helt andra saker. I denna bubbla lärde man verkligen känna dem man studerade med, på ett sätt som skapat minnen och kontakter som fortfarande består.
Att komma ut i arbetslivet i mitten av 1990-talet var däremot inte lätt. Lågkonjunkturen hade satt sina spår, och många av studiekompisarna valde andra vägar eftersom det tidvis var omöjligt att få jobb. De av oss som inte gav upp hittade så småningom sin plats inom skogsbruket.
Minnena från studietiden lever kvar, och den gröna bubblan var värdefull för oss som fick vår utbildning under den tiden.
Nu har Novia beslutat att flytta utbildningen till Åbo, och det har väckt både positiva och negativa reaktioner. Jag ser både för- och nackdelar med beslutet. Möjligheten att leva i den gröna bubblan försvinner, men i ärlighetens namn tror jag att den redan har försvunnit, oavsett var utbildningen ligger.
När vår klass mot slutet av studierna fick möjlighet att ta kurser vid Åbo Akademi breddades vår syn på skogsbruket. Därför ser jag de framtida möjligheterna till samarbete och synergieffekter med Åbo Akademi som en stor fördel för dem som ska studera till skogsbruksingenjör på svenska.
Grundkunskaperna inom skogsbruket ska naturligtvis även i fortsättningen vårdas av Novia. Men möjligheten att bredda sitt kunnande genom andra kurser och samarbeten är något som i längden stärker framtidens skogsproffs.
Foto: Alvar Stenmark
